I ett liv av många fången,
på den där vägen i sången.
Så många är orden jag mött,
i tiden på Jorden som jag nött.
Tankar tunga och själen är trött,
vad jag än säger, någon ser rött.
Eller kanske blått, vilket som blött,
när tårarna desamma faller så sött.

Som frågorna där när man var yngre,
för att motivera, eller göra valet tyngre.
“Vilken är din idol att bli när du blir stor”
Redan från start formar de vad man tror.
Har ingen idol, du är min syster eller bror.
Oavsett vem du än är, var du ska eller bor.
Vare sig mera eller mindre, över eller under,
oavsett misstag snedsteg eller värsta blunder.

Jag är din tjej, bög, kommunist, rasist eller nazi,
vad du än kan komma på och säger likt en Stasi.
Döm mig med vad du än vill och vad du än förmår,
för det är bara dig själv du slår, vilket du inte förstår,
vad du än bygger det på, konsten eller operationssår.
Det är du som håller i stenen, när du brottet där begår.
Allt endast för att det inte duger eller faller dig i smaken,
när du bevisar och mest av allt förtjänar en spark i baken.

Så vem är min idol?
Har jag länge undrat.
Min ‘människa av stål‘.
Eller med ‘hjärta av tvål‘.
Finner bara ett enda svar,
och det är det som alla har,
det inre om det nu finns kvar.
Som ger utan att det något tar.

Men man kan inte ens skriva det,
oavsett hur det enligt andra sen lät.
Då det är något som de inte tål att se,
då de blivit tränade att håna och sen le.
När de ser någon som vågar lyfta blicken,
mot himmelen och genomskåda alla tricken.
Ända tills den dagen då man gör det så felfritt,
att man blir deras idol som alla kan beundra fritt.

Nu har jag bara en fråga att ställa dig,
vilken idol ger dig rätt att få döma mig?


(333 ord - 1637 tecken)
2017-11-12